Roxette, forever Roxette

Mas de 30 años mas tarde de escucharlo por primera vez, acá estoy reviviendo un gran album de mi juventud, Joyride. Y dándome cuenta (otra vez) de un detalle no menor: es un gran album de una gran banda. No, no es sólo el idilio adolescente con la banda que consiguió en un casette y se puso a escuchar de lado a lado agotando pilas del Walkman. Es mucho mas. Es mas que el casette que llegó luego de enganchar la cinta de un compilado por rebobinar para esuchar una y otra vez su tema insignia, el homónimo Joyride, con los efectos de gente en un circo.

No. Es una gran banda. Una banda con una sonoridad propia. Con una enorme atención a los detalles... y una enorme cantidad de delicados ellos en sus canciones y letras. Letras. Lo que menos tiendo a tener en cuenta al apreciar una canción... pero no con Roxette.

Tampoco me tendría que resultar raro que haya conseguido tanto éxito en América latina, y en particular en Argentina, donde según Wikipedia vendió mas de 400.000 copias, siendo el álbum en inglés mas vendido hasta la época, superando a The Beatles o Abba. Mamita, que pesos pesados. Pero no. No es la misma sonoridad que nuestro Rock Nacional, pero claramente comparte algo importante, indescriptible quizás. Algo que está mas del lado europeo continental que de norte América...

Pensar que estuve así 👉👈 de cerca de verlos en vivo... y lo dejé para mas tarde. Grave error. Quizás, algún dia, logre conocer a Per. A Marie la saludo al cielo. Y ambos (y la banda) les agradezco su música.

Mer än 30 år efter att jag hörde den för första gången, återupplever jag här en bra album från min ungdom, Joyride. OCH inser (igen) en ingen liten detalj: det är ett bra album av a bra band. Nej, det är inte bara tonårskärleken med bandet som han fick på en kassett och började lyssna från sida till sida, tömde Walkmans batterier. är mycket mer. Det är mer än kassetten som kom efter att ha hakat på bandet från en sammanställd genom att spola tillbaka för att lyssna på hans signaturlåt om och om igen, den eponymous Joyride, med effekterna av människor i en cirkus.

Nej. Det är ett bra band. Ett band med ett eget sound. Med en enorm uppmärksamhet på detaljer... och en enorm mängd känsliga dem i deras sånger och texter. Bokstäver. Det jag minst tenderar att ta hänsyn till när jag uppskattar en låt... men inte med Roxette.

Det borde inte heller verka konstigt för mig att han har nått så mycket framgångar i Amerika Latinamerika, och särskilt i Argentina, där det enligt Wikipedia sålde mer än 400 000 exemplar, som det hittills mest sålda albumet på engelska, överträffar till Beatles eller Abba. Mamma, vilka tunga vikter. Men inte. Det är inte samma sak sonoritet än vår National Rock, men den delar helt klart något viktigt, obeskrivligt kanske. Något som är mer på den kontinentaleuropeiska sidan än på Nordamerika...

Att tro att jag var så här 👉👈 nära att se dem live... och jag lämnade det för mer sent. Allvarligt misstag. Kanske träffar jag Per en dag. Jag hälsar Marie to heaven Och jag tackar er båda (och bandet) för er musik.

More than 30 years after hearing it for the first time, here I am reliving a great album from my youth, Joyride. And realizing (again) a significant detail: it's a great album from a great band. No, it's not just the teenage love affair with the band that I found on a cassette and started listening to from side to side, draining the batteries in my Walkman. It's much more. It's more than the cassette that arrived after plugging in a compilation tape to rewind it to listen to its signature track, the eponymous Joyride, over and over again, with the effects of people in a circus.

No. It's a great band. A band with its own sound. With enormous attention to detail... and an enormous amount of delicate detail in their songs and lyrics. Lyrics. What I tend to take least into account when appreciating a song... but not with Roxette.

It shouldn't seem strange to me that it's achieved so much success in Latin America, and particularly in Argentina, where according to Wikipedia it sold more than 400,000 copies, making it the best-selling English-language album to date, surpassing The Beatles and Abba. Damn, what heavyweights. But no. It's not the same sound as our National Rock, but it clearly shares something important, perhaps indescribable. Something that is more on the continental European side than North American...

To think that I was so close to seeing them live... and I put it off for later. Big mistake. Maybe, one day, I'll get to meet Per. I salute Marie. And I thank both of them (and the band) for their music.

There are no comments yet.